Jag både tankar energi och tänker tankar i gungstolen på biblioteket. Det är rena himmelriket att sitta här. Jag tyckte mycket om biblioteket i Sheffield också som var gigantiskt i stan. Men detta är mitt barndoms bibliotek. Här läste jag nästan alla böcker som fanns. Jag känner till och med igen en av bibliotekarierna. Det är ett litet gäng här som kommer varje dag. En tant får hjälp med sin mobil och hon blir så glad. Det är en fin liten del av samhället.
Jag har det för surrigt i huvudet för att orka läsa en roman. Jag går mer runt och tittar på böcker. Läser en och annan dikt och tänker på någon klassiker, hur jag hade det när jag läste den. Jag har träffat många vänner nu på sistone från studietiden som jag inte har träffat sedan dess. De minns mej som vegetarian och att jag inte dricker kaffe, glasögon hade jag inte heller. Lite har jag ändrats ändå.
Tiden rusar framåt. Den sommar som nyss kändes så oändlig är nu kort. Det är en ynnest att ha så många vänner kvar här, det hade jag inte väntat mej. Jag är mycket mindre ensam här än i England och jag hade tänkt mej att det skulle vara tvärtom.
Jag hittade solbullar, släta kardemummabullar på Ica och när jag äter dem är jag sju år och adventsfikar och ser på film, på en tjock TV på rullvagn, ihöpknökad utanför klassrummet i matsalsgången. Och det finns någon som delar det minnet, som vet precis vad jag menar. Det är sådant som jag aldrig visste vikten av, innan jag gav mej av. En liten, ibland minimal men naggande känsla av utanförskap som förstås uppvägs av allt nytt och spännande man får uppleva i en annan kultur men som nu slätas ut och jämnas till, det lilla hålet, av en len bulle.
Jag tänker att mycket utav den där känslan att inte passa in, stressen och oron över vad man ska göra med sitt liv, den kanske har mer att göra med att vara ung överhuvudtaget än kulturen i det land man befinner sej i.
Akademiskt var det verkligen befriande för mej i England, det kan jag inte förneka, och det var läkande för mej att få spänna mina vingar där och verkligen pröva dem. Men jag tänker mycket på den känslan jag hade av att passa in mycket lättare där, att den kanske snarare berodde på att jag blev vuxen i England och just kunde skapa ett sådant liv som passade mej. Liksom jag hade kunnat göra här. Mot slutet blev jag också fast i ett liv som jag inte så mycket skapat utan mera hamnat i, och vardagen blev så dränerande att det var svårt att kika upp ur den och få någonsomhelst utsikt till förändring. Nu kan jag se, för första gången på väldigt länge, vida öppna fält. Där ska jag gå.
8 kommentarer:
Tråkigt det där med England att det inte riktigt blev som du kanske ville men nu är det bara att blicka framåt :) Ha en kanon sommar.
Jani: ja, det är tråkigt och efter Brexit var ingenting sej likt. Men jag tror att allt ordnar sej :) tack detsamma!
Alltid lika intressant att läsa om jämförelser här och där. Mycket man inte har en susning om, när man bott i samma land i hela sitt liv!
Elisabet: kul att du tycker det :) det hjälper mej att sätta ord på mina tankar men det är ännu roligare när det uppskattas :)
Det är så spännande att läsa om din väg hem igen och jag kan känna igen mig i det sista du skriver! Jag/vi har också hamnat i en vardag som dränerar oss och som gör att det är svårt att se och njuta av det som är bra där vi bor. För annars älskar vi NY, människorna och livet här. Men pga den hårda vardagen, med ekonomin ,så har vi bestämt oss för att flytta hem. Kanske nästa år. Kanske året där på. Så att följa med dig här nu när du flyttat hem är extra spännande för mig. Så tack för att du delar med dig!
Trillingnöten: åh, vad glad jag blir av din kommentar och om det jag skriver kan vara till någon hjälp! Det är så mycket tankar vid en sådan här stor förändring. Länge vågade jag inte kännas vid hur dränerande vardagen faktiskt var, just för att när man är så trött är det svårt att se en väg ut och man behöver peppa sej själv. En dag i taget för att det ska gå ihop sej. Nu har jag börjat se på tiden flera månader i taget, se fram emot saker. Efter Brexit var det inte frågan om utan när jag skulle flytta hem. När jag bestämt mej blev det lättare samtidigt som sorgen och insikten om allt jag förlorade kom över mej. Precis som du säger lämnar man mycket som man håller kärt. Det känns iallafall helt rätt för mej att komma hem. Jag hoppas att ni kommer känna så med! Ekonomin och oro och att behöva slita mer än man egentligen orkar tär mer än man kan tro. Jag jobbade väldigt mkt övertid och långa pass som påverkade min hälsa negativt. Slipper man det är mycket vunnit redan där.
Det är intressant att få ta del av dina tankar kring hur du upplever Sverige och England och din plats i länderna.
Av någon anledning fick jag känslan av att du verkligen trivdes i England men det kanske inte helt stämde.
Jag blev också vuxen här i USA men som jag känner nu tror jag att Sverige inte riktigt skulle passa mig. Alltför mycket verkar ha ändrats i en riktning som jag inte riktigt håller med om.
Skönt att du har landat och trivs. :)
Anne-Marie: jag trivdes oerhört bra i England på många sätt. Vardagen var alltid ganska slitig men det gick i vågor. Efter Brexit tyckte jag att priset att betala för att bo där blev för högt, alltså denna limbosituation och arbetsvillkoren, långt från familjen plus atmosfären att vi röstade ut er. Väldigt många var absolut inte så heller men tillräckligt många för att det skulle kännas olustigt. Röran i landet och de olika buden kring Brexit kändes också instabilt. Jag såg ingen framtid där. Jag har ett fint land och en svensk examen, vad fick jag för att ge upp det? Jag höll tillbaka länge vad jag ville för andras skull. Slet på oh gjorde det bästa av livet och fokuserade just på det fina och positiva. Det är både min personlighet och något jag gjorde för att orka.
Här har jag mindre oro och det är så skönt. Oro för hus, lån, scheman med långa arbetspass o konstanta ändringar, allt sådant kan jag släppa. Jag kan ha rymd omkring mej och en vettig lön. Normala arbetstider. Svensk semester! Så mkt som är fantastiskt här som jag har vett att uppskatta numer och som man kanske tänker mer på när man blir äldre :)
Skicka en kommentar