En gång när jag var bara 5 år så ritade jag ett Valentinkort till en grannpojke som hade moped och var hela tio år äldre, han brukade sitta och brumma på den vid vändplanen och jag kunde se honom från balkongen. En dag sprang jag ut och gav det till honom. Jag minns fortfarande det varma och roade leendet han gav mej, ganska moget ändå för en tonåring. Han sa åh, tack så hemskt mycket och strålade med hela ansiktet och jag sa att ja, varsågod då och kutade hem efter uträttat ärende och så var det inte mer med den saken.
Ibland när jag läser om män i allmänhet och feministers olika utlåtanden om alltings elände så tänker jag på den gulliga pojken och på den frimodiga lilla flickan som blev just sådan trots ett alldeles rosa åttiotal fullt of Barbie och My Little Ponies och en lärare som sa till mej att jag var bra på att räkna för att vara flicka, fastän jag var bäst i hela klassen eller kanske till och med i skolan ända tills en ny elev började, som också var flicka, och då var vi lika bra och det visste vi ändå båda två fast ingen sa det.
På högstadiet köpte jag också alltid rosor till ett par killar på skoj och kiknade av skratt när de delades ut, för man kunde köpa dem i hemlighet. Anna, vi vet att det är du, sa de och tyckte nog ändå att lite sött var det.
Jag undrar om några män vågar ge bort röda rosor idag eller några beaundrarbrev, men det tycker jag att ni ska göra. Och till alla frimodiga kvinnor så önskar jag att ni deklarerar er kärlek ni också, visar att ni finns och kan bli sedda för just sådana som ni är. Att gå på gatan ifred är inte samma sak som att gå där osynlig. Att synas och respketeras på samma villkor som män är väl ändå målet.
4 kommentarer:
Läste just en artikel i Washington Post om det nya dejtandet. Hur svårt många män tycker att det är att göra rätt. OCH det är det ju på många sätt idag, även om jag också tror att det ger sig självt sas om bägge är intresserade... We're humans after all. Men, det var en intressant artikel som bottnade i metoo och timesup.
Själv välkomnar jag mest hela rörelsen. About time, om man säger. Nu när min dotter ska ut i den mansdominerade och förtryckande film och teaterbranschen känns det ännu bättre.
OCH för samhället i övrigt givetvis. Välkommen metoo!! Och Timesup! En revolution som vi står inför.
Jo, säkert är att män, och kvinnor, idag vågar ge varandra rosor, små gåvor och annat. Tror Valentine frodas och har hälsan som aldrig förr.
Precis, målet är respekt på lika villkor. ABSOLUT! Det är just det det handlar om.
När jag gick i skolan hemma var inte v-dagen stor. Alls. Inga rosor eller blommor förekom övh. Den dagen bröt nog in lite senare i Sverige.
När K gick i skolan var V-dagen stor, redan från början. ALLA i klassen skulle få varsitt kort. Så där satt vi med klasslistan och skrev och skrev kvällen innan v-dagen. Det var en kul dag sen i skolan för dem också. De bytte kort och godis etc.
Detta var i låg och mellanstadiet. I högstadiet och HS var det ju lite annat, sas. Då var inte vi fldrar längre inblandade.
Men det var gulligt när de var små. OCH jag tror att det är så det går till än idag på skolorna. Men, alla ska ge till alla. Alla ska få kort av alla.
Så visst ska vi våga fira idag!! Glad Alla Hjärtans Dag!!!
Annika: åh verkligen, jag välkomnar Me Too också och så vansinnigt svårt kan det inte vara ändå att vara man tycker jag, en början bara att vara artig och trevlig och visa respekt, men det är väl själva kärnan i problemet. Extra nära för dej med en dotter i just den branschen ja, jag hoppas att det blir stora förändringar.
Jag tror att rosorna togs bort just för att det skulle bli 'rättvist'. Men jag tycker att i den åldern kan man ta att man inte för en ros liksom. Jag fick mest från vänner och det var kul ändå. Sen kanske man vågade ge en ros i smyg till nån i nian med sin bästis och sitta och fnittra åt :)
Det här var väldigt fint att läsa och så hajade jag till lite, idag vågar man inte släppa ut en fem-åring nånstans, blir påmind om så mycket som förändrats på så kort tid.
Mamma: ja, det är mkt som är annorlunda nu.
Skicka en kommentar