Jag har ingen TV så ser inga nyheter. Läser några svenska tidningar på nätet, några engelska som befinner sej på olika ställen på den politiska höger-vänster skalan och ibland tysk och amerikansk media om jag har tid. Jag fastar så mycket som det går om allt som handlar om Brexit. Den brittiske premiärministern håller då och då något tal som känns mer nedlåtande än hoppingivande. Alla kommer få stanna, såklart. Om ni inte är sjuka förstås eller ensamstående mammor eller någon annan börda. Alltså om ni jobbar och sliter med dåliga villkor och dåliga löner då kan vi tänka oss att mot en kostnad, och registrering och ID-märkning, att ni eventuellt kan få stanna och slita lite till. Tror vi. Så oroa er inte.
Det är ingen idé att försöka hänga med. Men debatten är överallt. Till och med i tidningen på puben ...
8 kommentarer:
Det måste kännas (eller måste och måste) som om man plötsligt är något som andra till nöds kan stå ut med.
Elisabet: ja, de flesta som kan vill nog flytta härifrån.
Jojo, det är att känna sig utvald eller bortvald. Sonen i London lever ju också i lite ovisshet. Har fått nytt jobb och har flickvän, så han kanske är välkommen då! Men vet, vet han ju inte!
Ruta Ett: ja, det är olika bud hela tiden. Jag är bara så trött på alltihop. Sen ska varagen tuffa på ändå fast man inte vet nåt. Glad att jag sålt huset och sen är fri att bo vart jag vill egentligen. Jag skulle aldrig ha köpt hus här efter Brexit. Svårast för alla blandade familjer med barn.
Usch vilka oroliga tider vi lever i. Det är verkligen inte kul i världen just nu.
Dårar som styr, den ena dummare och farligare än den andre.
Lika bra att ta fasta, Anna. Jag håller viss diet jag också från Trump och co. Men ibland blir man tvångsmatad.
Marie, som bodde i Lytham du vet, hon och hennes make har flyttat hem till Sverige. De ville inte bo kvar i England längre.
Hur känner du själv för att flytta hem? Nej, du behöver inte svara på den frågan, Anna. Men, ja, fortsätt att fasta du! Jag förstår dig TILL fullo!!!
Annika: tack, det är skönt att du förstår hur jag menar. Det är jättesvårt att prata med engelsmän om detta. Jag kan absolut tänka mej att bo i Sverige. Jag har fortfarande vänner där, mina föräldrar, rötter och min lärarutbildning är svensk. Samtidigt är så mycket av mitt liv här. Många fina vänner här också. Men det är inte samma England längre som de första 10 åren jag hade här.
Jag fastar lite också, känns nödvändigt, ja gäller mycket här med och i hela världen men i UK är det speciellt det som sker i en demokrati, känns så underligt allt och många är ju drabbade redan, särskilt barnfamiljer. Jag blev alldeles snurrig när jag läste om den svenska mamman som hyrde en lägenhet varannan vecka i UK för att få träffa sina barn och de måste hyra olika varje gång så 25 stycken boenden på ett år. Och så resorna på det, vilka kostnader och det går ju inte i längden.
Mamma: nej, jag orkar inte tänka på det särskilt ofta. Det är en bra erfarenhet trots allt när politik har en direkt påverkan på ens vardag. Många andra har det ju så jämt, i länder med krig och galna(re) regeringar.
Skicka en kommentar