Nyss hemkommen från ett långt, långt arbetspass. Det har hunnits med kurs i Första Hjälpen, flera skift (walking the floor, som det heter), nattjour, extremt tidig morgon, åtta buss-och spårvagnsresor bara idag, så kallade spot checks, kontorsjobb med schemaläggning och nytt dataprogram, oräkneliga telefonsamtal och sms. Efter allt detta stod jag för ett par timmar sen vid en busshållsplats långt hemifrån och hämtade andan efter att sprungit från McDonalds för att hinna med bussen samtidigt som jag ätit en cheeseburgare och pratat i telefon. Så kallad kvinnlig multi-tasking, the way to get magsår och bränna ut sej som vi kvinnor är så bra på.
Nu var bussen sen, och jag är därför tvungen att stå och vänta med sprängande huvudvärk bredvid en mycket högljudd ung man på nästan fyra år, hans mamma, farmor och lillasyster. Farmorn har sagt till mamman att nu har hon fått nog och ställt sej ganska långt bort. Pojken är arg för att lillasystern har fått en babyleksak och han har inte fått en likadan. Du är ju ingen baby, förklarar mamman, varpå pojken vrålar JAG ÄR OCKSÅ EN BABY ÄR JAG VISST ÄR JAG VISST ÄR JAG VISST. Pojken är väldigt ihärdig i sin argumentation vilket är både plågsamt och fascinerande. Tyst! säger farmorn från andra sidan busskuren. ÄR JAG VISST, svarar pojken. Farmorn skäms. Mamman ler lite och pratar lite med mej. Jag ler lite åt pojken som tittar på mej ingående. Sen börjar han hoppa från sida till sida och skriker JAG HOPPAR JAG HOPPAR JAG HOPPAR. Mamman undrar vad han gör och varför han skriker. Det är en lek, säger han bestämt. Mamman föreslår att han ska leka leken leta-efter-bussen längre bort från busskuren. Då börjar han hoppa ut i vägen istället och mamman får säga åt honom. Jag tänker att det är jobbigt att vara en mamma. Men sen, när bussen väl kommer, och pojken stegar fram till busschauffören och meddelar högt och tydligt att han INTE FÅR RYCKA IVÄG MED BUSSEN INNAN MIN MAMMA HAR SPÄNT FAST VAGNEN ORDENTLIGT SÅ HON INTE GÖR ILLA SEJ FÖR EN GÅNG GJORDE HON ILLA SEJ (paus) NU SITTER MIN MAMMA NED, NU KAN DU KÖRA!, då tänker jag att det kanske är sådant som gör det värt det.
Angående första hjälpen - nya riktlinjer är snabbare hjärtkompressioner i takt med denna låt.
Man lär sej nåt nytt varje dag. Min docka var en hård typ så jag fick blåmärken på handen. Det var det värt.
6 kommentarer:
Försöker se detta framför mig på Karolinska;-). Så sant, det viktiga är att man gör något! Och snabbt! Och kyssandet har man gått ifrån även här:-).
Intressant beskrivning av bråkig unge som var omtänksam:-).
Hahaaaaa!! DU jag skrattar. Just sådär KAn det vara. och nej, de är inte alltid särksilt roligt. Iallafall inte medan det pågår. Men efteråt ibland kan man faktiskt skratta. OCH när det kommer sådana där underbara kommentarer som hans i "slutet" ja då glömmer man liksom det jobbiga och bara förundras över hur vi människor fungerar! :-) Och hjärtat slår lite extra. :-)
Hoppas din huvudvärk gått över nu.
Kram!
Jaha! Nya riktlinjer är ju bra. Kan de inte skicka ut ett PM till alla som redan gjort kursen. Som jag. Typ 4-5 gånger :)
Den här pojken blir nog som min Bullrige Doktorand när han blir stor. Allt som oftast frågar man sig hur någon står ut med att vara gift med honom, bullrig och ständigt angelägen om att föra fram sin åsikt som han är. Men i grund och botten är han så himla snäll och omtänksam.
Vilken förbaskat bra video!! En svensk motsvarighet med Jerry Williams skulle också bli bra - det kan du väl sälja in på Karolinska, Monica?
annannan, jag tror inte Karolinska är moget för detta än;-)
Mamma: Det var lättare att göra kompressionerna med låten i huvudet :)
Saltistjejen: Mamman var väldigt tålmodig :)
Trillingnöten: Jag måste göra om den varje år också ... Men rätt kul kurs tycker jag!
Annannan: Visst är det en bra reklam! Informativ och lätt att komma ihåg. Haha, ja karaktärsdrag formas nog tidigt :)
Skicka en kommentar