I grunden densamma

Första gången jag läste Pilgrim på havet av Pär Lagerkvist så var jag i den tidiga tonåren. Jag tyckte så mycket om den, och filosofin i den som sammanfattas just här på de sista sidorna, att jag utnämnde den till favoritbok och har hållit den kär sedan dess. Jag har läst om den många gånger men nu läste jag den igen, på några timmar, mitt trettiofemåriga jag och så många erfarenheter senare, rikare eller kanske grumlare av den jag var. Men jag får samma känsla.

Jag älskar den tomma medaljongen. Jag älskar havet och att förlika sej med tanken på att inte komma fram, att det finns ett heligt land som kanske aldrig kan nås, men att det finns ändå. Det ger mej en sådan tillfredställelse, både själva den filosofiska hållningen och att jag är på det stora hela mycket lik mej själv, tonåringen och jag. Det finns ett stråk av vemod, kanske av sorg, att jag redan innan jag varit med om allt som jag har varit med om nu tilltalades så av en symbol av tomhet, men också ett slags kvitto på att man är som man är helt enkelt, kanske oavsett hur livet blir. Och långsamt, mycket långsamt, börjar jag nu att växa i mej själv, detta allvarsamma barn som jag var med så livlig fantasi och så intensiva drömmar.