Gamla poeter och katter

Om jag fick ge mej in i universitetens värld igen och skriva om litteratur, så skulle jag absolut välja att skriva om katter. En himla bra uppsats skulle det kunna bli. Det finns nämligen en hel drös med väl ansedda poeter som skrivit helt fantastisk poesi om katter. T S Eliot är nog den mest kända eftersom hans diktsamling Old Possum's Book of Practical Cats blev musikalen Cats. Men även Keats, Yeats och Wordsworth skrev om katter.

I Sverige har vi Edith Södergran som älskade katter och skrev flera dikter om dem. Även Kipling gillade katter (och det är väl ändå Bagheera och Shere Khan som är de mest spännande personligheterna i Djungelboken?) och icke att förglömma the Cheshire Cat i Carrolls böcker om Alice i Underlandet, kanske den mest populära figuren bland alla underländare (han yttrar dessutom ett av mina alla tiders favoritcitat 'we're all mad here. I'm mad. You're mad.' 'How do you know I'm mad?' said Alice. 'You must be,' said the Cat, 'or you wouldn't have come here.' - skulle jag någon gång skaffa en tatuering skulle det bli detta citat).

Aldrig på ett enda litteraturseminarium nämndes denna poeternas speciella musa. Men det är någonting med katter, någonting hemligt och gudomligt som redan egyptierna såg. Att katter en gång blev dyrkade kan jag förstå, och katterna själva verkar anse detta som en självklarhet även nu. Deras väsen är svårt att beskriva, men med poesins hjälp kommer man så nära som det går tror jag. För tillfället är min favorit The Cat And the Moon, av W B Yeats:

Minnaloushe creeps through the grass/Alone, important and wise,/And lifts to the changing moon/His changing eyes. Så slutar den. Hela dikten kan man läsa här till exempel.

Att det skulle vara bara gamla crazy cat ladies som älskar katter är alltså helt fel, hursomhelst. Jag sällar mej stolt till dessa litteraturhistoriska giganters skara.