När katastrofen kom

Länge, länge gick jag liksom Filifjonkan och oroade mej för katastrofen, medan många Gafsor sa att det kommer aldrig hända, att Storbritannien skulle välja att lämna EU, aldrig. Du är bara hoppsig.

Jag funderade på alla möjliga scenarion, jag oroade mej över den växande nationalismen i Europa, i mitt hemland, i min makes hemland, i vårt nya hemland. Är det ett misstag att gifta sej över nationsgränserna nuförtiden? Kommer alltid någon av oss att möta fördomar, känna sej ensam och främmande?

Sheffield är vår stad. Världens vänligaste stad. En stad i hjärtat av det vackraste landskap man kan tänka sej, där man har jobbat hårt i alla tider. En ilska över hur norra England beskrivs i media bubblade upp inom mej och var starkare än oron. Samtidigt som jag stirrade in i nationalismens alla fulaste avarter såg jag också in i klasshatets, och det kom från mitt eget land i särskilt tydlig form. Det som har hänt är en revolution med ett inte särskilt ädelt syfte, men när har revolutioner egenligen det. Det var den lilla människan som röstade, som sa ifrån, som inte gjorde precis som den blev tillsagd utan gjorde tvärtom. Det var demokrati. Även om jag hade hoppats att det hade blivit annorlunda så är det en liten eld som har tänts nu. Jag tror, och har spenderat stora delar av helgen med att uppmuntra mina närmaste vänner som alla röstade Remain, att ur den elden kan det komma någonting gott.

Jag har pratat lika mycket om Sverige som om Storbritannien. Känslan bland mina vänner här påminner mej om det val när SD för första gången kom in i riksdagen. Hur debatten blev polariserad då, hur väljare demoniserades och vänner slutade att prata med varandra.

Ur denna iskyla kom det bara mera hat. SD växte. Fundamentalismen växte. Oron för att prata om förändringarna som kom. Vi ska gilla olika i det här landet! Så är vi tyvärr inte skapade, vi gillar lika, dras till det som är bekant och tryggt för oss. Vi måste acceptera olika, inte gilla det. Jag ser en chans nu att när alla fått säga sin åsikt, fått sin röst hörd och räknad, så kan man på riktigt börja mötas. Bygga ett nytt samhälle. Vill vi verkligen  fortsätta högerut? Ska fundamentalister få diktera våra liv?

Jag har också pratat med vänner och bekanta som röstade Leave. Inte en enda av dem är rasist. Inte en enda av dem är dum heller. De finns, absolut. Men dumma människor blir tyvärr inte mindre dumma av att man påtalar deras dumhet, snarare tvärtom.

Rasism är inte någonting nytt i det här landet eller i något annat land, förutom att nu drabbade den oss. Nejmen, jag är ju svensk, säger de. Jag bor i en svindyr lägenhet i London, tänk om jag måste sälja den. Jag jobbar med finanser/smider silversmycken i min egen firma/bakar kanelbullar eller vad det nu är som är så fantastiskt för det här landet att få ta del av och som ska förskona en från rasism.

Det är just det som är rasism. Oavsett vad du gör eller hur du är så är det som överskuggar alltsammans vart du kommer ifrån. För de svenskar med annan hudfärg eller klädsel som sticker ut, vart du kommer ifrån, egentligen.

Men man behöver inte göra sej till något offer. Vi har våra EU-pass som 65 miljoner männsikor på flykt riskerar liv och hälsa för att få. Vi har varit gäster i Storbritannien, vi har behandlats väl och det kommer troligen att förbli så även i fortsättningen. Går det åt helt fel håll kan vi åka tillbaka eller hem, om man vågar kalla det så. Hitta en annan trygg plats om det går.

När katastrofen kom släppte alla Filifjonkans rädslor. Nu har jag lust med precis vadsomhelst! jublar hon.

Jag tror Storbritannien kommer klara sej utmärkt ur denna kris. Här finns inte så många tvärsäkra Gafsor som bara står och ojar sej. Domedagsprofetiorna i resten av Europa är i mångt och mycket reflektioner av rädsla för det egna landet, och EUs framtid. Förr eller senare hade vi behövt möta högerspöket, ordentligt och mitt på ljusa dagen. Det blev förr. Nu tar vi tag i det.