Självkännedom

På Lärarhögskolan får man höra ganska ofta om passion och lust att lära. Om man får göra det man är bra på så kommer lärandet liksom av sej självt, inom det och andra områden.

I lågstadiet om jag hade följt mina passioner så hade jag utvecklat mina talanger som enligt klasskamraterna då var

- att klippa fint med sax
- att vara snäll
- att vara bra på att läsa
- att skriva fint
- att rita
- bra på att hitta på roliga lekar

samt fröknarnas, utöver ovanstående

- att vara bra på att sitta bredvid bråkiga pojkar med lugnande inverkan

Mina egna passioner var väl ungefär överensstämmande förutom att klippa fint med sax aldrig varit något större intresse. Leker gör jag fortfarande, jag skulle hemskt gärna vilja vara bra på att skriva och rita och att vara snäll, det försöker jag förstås också. Lugnande inverkan har jag alltid haft på alla människor förutom mej själv. Å andra sidan blir jag inte uppstressad av nån annan än mej själv heller.

Men se, nu är det ju så att jag varken blev nån författare eller journalist eller konstnär eller saxklippafint-are. Istället har jag det senaste året fått stor uppskattning för min inre gömda och för skolans alla stadium helt okända ekonom-talang, samt idag, för mina marknadsföringsskunskaper. Båda dessa ämnen har jag nästan obefintlig passion för. Men har ändå lärt mej. Utan att ens lägga märke till det.

Och nu tänker jag såhär - är det för att jag fick utveckla mina andra passioner, som jag snappade upp lite av varje, eller har jag ödslat bort viktig tid på helt fel områden när jag egentligen skulle ha kunnat utveckla sånt som föll sej naturligt och bivit, ja, kanske lite rikare iallafall. Och hade jag utvecklat det jag var bra på så hade passionen kanske kommit? För man är ju inte alltid bra på det man har passion för.

Och jag är jättetrött på att vara lugnande-effektare. Helt passionslös.

För även om den där kreativa sidan som jag gärna vill ha men inte riktigt har ropar hur roligt och härligt jag tycker det är med passionslärande, så viskar en ettrig inre gömd ekonomröst att mycket är ofta tråkigt först, och inte förrän man tragglat sej igenom det så blir det roligt.

Som att lära sej glosor. Tråkigt. Att ha ett stort ordförråd att slänga sej med och kunna flera språk, det är däremot ganska roligt.

Passion. Jag undrar om detta att lära sej saker alltid är mer eller mindre motigt men sen att kunna saker är jättekul. Vad det än är. Och jag tror att det är vanligt att man definierar sej med omvärldens ord långt upp i vuxen ålder, särskilt sånna där lågstadieomdömen.

Förresten klipper jag ganska slarvigt med sax, när jag tänker efter.

Vad var era lågstadiepassioner? Jag är nyfiken!

Och hur blev det sen?

Idag har jag lärt mej ett nytt ord

Ordet ifråga, som jag då aldrig hört förrut, är detta:

FOLKDRÄKTSKUPP

Det är nästan lika roligt som jag tyckte att 'vulkansvenskar' var i maj.

Vad gör svenskar när de blir lite farliga och extremistiska? Blir de våldsamma? Hotfulla?

Nej då. De tar på sej gula sparkbyxor. Blir provocerade jättelätt. Lämnar helt enkelt situationer som inte passar och går iväg och surar. Och gör därmed en folkdräktskupp.

Låt oss hoppas att de nu sitter bollstrumpebeprydda och tröstar sej hos Farbror Ian. Kanske får gratis inträde till Skara Sommarland. Kan stressa ner lite grand. Sjunga lite Tjalla lala och varför inte den uppbyggande sången Drag Under Galoscherna.

Och resten av världen, rullar på. Ingen har ens märkt folkdräktskuppen utanför Sveriges gränser.

Men vem vet, det kanske blir den nya grejen.

Folkbilen

Det här söta kortet fångade min uppmärksamhet - folkbilen. Mycket nostalgiskt. Det är modernt att vara nostalgisk numera, har jag läst.

Höstpromenad

I och kring Weston Park idag. Tung himmel. Solglimtar. Snålblåst. Fuktigt. Höstlöv. Kastanjer. Vissna rabatter.

Ut och gå

Gillar den här gubbstatyn. Har varit ute och gått idag. Skönt lagom varmt, lagom kallt, höstväder. Har en stek i ugnen, tvätt i maskinen och ska strax stryka kläder, medan folk går kalasklädda på West Street och Division Street. Jourtelefonen är ganska tyst. Det är en spänd sorts ledighet. Jag räknar ner timmarna tills jag får min alldeles egna ledighet igen. Ikväll börjar Robins på Svt och en ny film väntar vid TV:n.

Att gå kalasklädd på West Street känns mycket långt borta. Hur blev det så, undrar jag lätt förbryllad. Jag känner mej mer som gubbstatyn.

Det öde landet

Sånt här är bland det intressantaste jag vet. Tyvärr fick jag inte titta på dokumentären utanför Sveriges gränser. Man kan kanske få en recension av nån?

Kvällsbild

Höstskymning vid Tudor Square.
Fredag.
ÄNTLIGEN.
Första dagen på oktober: Jättejobbig.
Må det bli bättre.