Jag hade nog inte heller haft en egendomlig stolthet över alla urgamla seder vi har i Sverige, förklarat nästan med darr på rösten om hur vi firar tjugonde dag Knut och reser midsommarstänger och äter sill med nubbe alla högtider inte för att det är gott utan för att så har vi alltid gjort. Blivit tårögd på IKEA och berättat att ordet 'ombudsman' minsann är ett svenskt importord och att Kopparberg uttalas med j.
Att bara sitta under en tall och glo på en spegelblank sjö och känna eurfori, svenskt uttryckt med endast ett litet leende i ena mungipan, det hade jag nog aldrig begripit mej på om jag inte bott bortanför Sverige så länge.
Vad saknar ni? Vad har ni lärt er?
16 kommentarer:
God morgon Anna!
Ja det är en bra insikt det där. När jag var aupair i Grenoble blev vi så småningom ett litet svenskt gäng som firade de svenska högtiderna så gott vi kunde. Vi försökte bland annat baka pepparkakor men hade svårt att få tag på alla ingredienser. Jag minns att vi fick köpa melass istället för sirap och det var inte alls samma sak.
Det var också skönt att få prata ohämmat och att ha samma referenser, skratta åt samma gamla skämt. Åtminstone ibland.
Det har blivit en nyttig erfarenhet för mig att ha bott utomlands, för då kan jag bättre förstå hur en invandrare kan känna sig.
Å, det ska bli intressant att se vad andra utlandssvenskar berättar om!
Under mammas tjugo år i Sydamerika skickade jag tämligen regelbundet paket med kaviar, Idominsalva/Helosansalva och Marabous chokladkakor, men det var inte alltid till henne, utan lika ofta till hennes svenska bekanta som också bodde där.
Och min syster i Australien, ja, hon åker som du till Ikea och inhandlar livets nödtorft i form av godis och annat.
Maggan: det är ett himla jobb alltså att få ihop ingredienser till alla högtider. Det är ju också roligare om man är ett litt gäg som gör det. Under studietiden här firade vi till och med Valborg med eld och allt. Nu blir det inte lika mycket. Så mycket av traditionerna är ju just gemenskapen. Jag tror också att man blir mer ödmjuk av att bo utomlands eller utanför det man är van vid i något nytt sammanhang, det kan ju bli så i det egna landet också om man byter miljö.
Elisabet: idominsalva har jag ett lager :) ikea är jag så tacksam för och säkert din syster också :)
ÅH vilket fint inlägg!!
Håller med dig där. Verkligen. Relaterar till maten, kärleken till naturen, längtan efter lugn, havet, det svenska "sättet" (vet inte hur jag ska förklara det riktigt).
Ibland tänker jag att jag skulle vilja flytta hem, ibland tänker jag att jag inte vill flytta hem.. Ambivalent så det räcker. (får glädja mig över att jag har det bästa av två världar).
Jag är mkt glad över det svennegäng jag har här, och att vi firar så mkt svenskt ihop. Jag är glad över att min man är så mkt för det svenska. Jag är mer än glad över att jag uppfostrat min dotter i två kulturer och att hon bär bägge med stolthet. Jag är också väldigt, ja överlycklig, över att hon är tvåspråkig och självgående då hon är i Sverige. För hon klarar sig totalt på egen hand i Sverige med sin svenska, helt utan problem. Jag är glad över att min hem är otroligt ombonat, det har jag med mig från Sverige (inget snack om den saken).
Vad gäller maten och den saknaden tycker jag nog att jag får tag på det mesta, men såklart inte allt. Pizza och pizzasallad tex ... say no more. Räkmackor en annan. Just det, kaffebröd och bakelser givetvis Verkligen. OSTARNA!! Visst, bra utud på ost här också, men inte får jag tag på en västerbottens i en handvändning (om alls) eller en riktigt god greve. Glöm det ...
Jag är verkligen stolt över mitt ursprung, och det jag fått med mig i bagaget från familj och vänner.
Jag kommer aldrig att förstå mig på utflyttade svennar som förtalar sitt gamla hemland, som gör ner det och bara plockar fram det nuvarande landet de bor i. Jag undrar, var kommer sådant ifrån? Jag skäms då jag hör och ser sånt.
Det skulle jag aldrig göra, eller ens tänka. Visst, man kan gnälla över Sverige ihop med vänner här, absolut. På samma sätt som vi kan gnälla över US. Skönt. Det är ju mkt som jag inte gillar i Sverige, men det är mkt jag inte gillar i US också. Men i grund och botten är mitt hjärta och själ så svenska, men med stänk av det jag lärt mig härifrån. Ett bra ämne, Anna. Intressant på ALLA de sätt. Kanske jag kör en spinn på det på min blogg också (med nick till dig givetvis). Ett ämnen som aldrig blir gammalt.
Annika: tack för din långa och ibtressanta kommentar. Du har verkligen gjort ett jättebra jobb med svenskan, och såklart har Karolina själv värdesatt det också och lärt sej för det krävs en hel del arbete och framförallt att hålla båda språken igång är svårt.
Jag förstår vad du menar med det svenska sättet tror jag. Vi sjåpar oss inte så mycket, arbetar ordentligt men inte till överdrift, värdesätter fika och pratstunder men är inte så klistriga på varandra, lagom tysta och fogliga, praktiska, ganska snälla, skvallrar inte så mkt som man gör här i England.
Maten och traditionerna och naturen, att man trivs med det ganska enkla. Att man har mysigt hemma och bjuder in folk i sitt hem.
Jag var ofta oerhört trött på mycket av det typiskt svenska, t ex jantelagen, konsensushysterin, föreningsmentaliteten, och är det fortfarande men jag märker också att ju äldre jag blir så kan jag se det fina i den kulturen och detta att man har möten om allting och att saker och ting går så trögt för att alla ska komma till tals. Att man kan vara rak och inte behöva dutta och gulla så mkt som här med alla please och thank you oh smalltalk :) å andra sidan är jag ganska bra på det och skulle kanske inte passa in så bra i Sverige men man vänjer sej ju.
Väldigt intressant inlägg! Och så bra att fundera och tänka, jag har själv lärt mig massor genom dig och alla vistelser i UK, att jag levt vardagsliv och inte varit turist. Fått inblick i smått som stort, om miljöer, arbetsliv, lagar, familjeförhållanden, köpa och sälja hus, hyra, ekonomi, skatter, företag, människor jag lärt känna i alla åldrar, och fått mer kunskap som jag bär med mig här hemma. Förstår mina kollegor och vänner från andra länder bättre, de har lämnat så mycket och det tar tid att få. Få något som inte ersätter men så att man känner sig hemma.
Och längtan tillbaka som de förtränger och om de kan så reser de "hem" ibland.
Själv tyckte jag i början av besöken hos dig att det var tröttsamt att prata engelska hela tiden och knappt alls mitt eget språk, vi pratade ju knappt det heller med varandra eftersom vi hade engelsktalande runt om oss oftast och är artiga även vi fast vi är svenskar;-) och hos dig finns ju inga svenskar så man hör aldrig språket eller så gör de som vi.
Ja då på Arlanda retade jag mig direkt när jag kom hem på alla oartiga idioter (svenskar) som knuffades med sina ryggsäckar m m och inte sa ett ord, möjligen "oj" men så tyckte jag det var skönt att höra svenska:-). Senare så brydde jag mig mindre om det och fattar att engelskan är inget problem och jag skulle trivas med det också enbart om så krävdes. Svensk är jag ändå.
Och det där gullvivekortet, alltså den herrgården, så fint de bor där Linné en gång bodde också i ett rum. Och så kom det på tal med Uppsalavänner, nej de hade aldrig varit där. Men en stockholmare som hörde det sa att min fru stannar alltid där på väg till landet. Så det som är nära ser man inte ibland tror jag. Förrän man mister det. För det finns ju där om man vill.
Och "vårat" land är inte så dumt heller och kul när jag frågade i somras: Behöver man verkligen ha en förening? Och de tittade på mig som jag var från vettet:-). Jo jag tog reda på det och det är verkligen lag på det i Sverige, om man har hus/stugor fast man äger sin mark/tomt och stugan men inte är permanentboende så måste man bilda en förening. Ja kanske är så med villor med, en villaförening. För vägar, sophämtning och annat är inblandat fast i vårt fall har vi ingen kommunal hjälp alls med vägarna, vi skottar, plogar, sandar, grusar, klipper träd som spretar ut för långt m m själva allihop men förening måste vi ha:-). Ja eftersom det är svårt att hitta folk till styrelsen och både far din och jag är mer eller mindre intvingade i den:-), men alltid lär man sig något:-)
Och ostarna! Haha, jag tycker inget land har så goda och fina ostar som vi! Man kan ju köpa så stora rejäla bitar också och så många goda sorter och vällagrade det finns och till överkomligt pris. Och så pizzasalladen ...
Mamma: Sverige har verkligen fantastiska ostar. Förstår inte att de inte exporteras mer.
Mamma: man lär sej att upptäcka och uppskatta det som finns nära, både dit man flyttar och det man reser tillbaka till. Här är individalismen, konservatismen och konsumtionen en helt annan, både en befrielse och ett ok på sätt och vis. Alla gör precis som de själva vill och det finns en mångfald och vilsenhet på samma gång.
Hur intressant som helst att läsa! Men jag blir så förvånad .., nog har ni väl pizza i USA, Annika? Eller menar du nån särskild sorts pizza?
Jag är uppenbarligen en “mysko typ" ;) eftersom det enda jag egentligen saknar numera är den svenska naturen.
Jag känner faktiskt ingen längtan efter eller saknad av helger, mat osv. Märkligt kanske.
Kanske beror det på att jag levt i det amerikanska (utan svenskar och svenska grejer) så länge.
Intressant att läsa hur du upplever det.
Anne-Marie: så är det säkert, att det liksom mattas av när man är ifrån Sverige så länge och det blir lite konstigt att fira själv. Det dröjde inte många år innan jag slutade laga mat till jul som jag inte ens tyckte om själv bara för att det skulle vara så.
Jag är också extremt matintresserad och lite gammaldags i min matlagning så mat betyder väldigt mycket för mej. Detta att ha söndagsmiddag med stek t ex tycker jag väldigt mkt om och där lever den brittiska traditionen mer än den svenska.
Jag saknar verkligen sättet svenska helger firas på, särskilt påsk, Lucia och midsommar. Jag har aldrig haft nåt 'svenskgäng' att fira med utom som student, men har tragglat på ändå med en hel del utom just sånt som jag kommit på inte betyder så mkt, typ Kalle på julafton och äckliga syltor till jul :)
Elisabet: svensk pizza är nåt speciellt, att de är tunna, fyllningar med räkor och bearnaisesås och allt vad det är och att man har pizzasallad till. Här är pizzorna tjocka och fyllningarna tråkiga, typ pepperoni, olika sortes ost, kyckling eller kebabkött. Äter alltid flera pizzor när jag besöker Sverige :)
Elisabet (här också :-) )
Fyller på i ditt svar här, Anna :-)
Ja, svenska pizzor är ngt alldeles särskilt och unikt. VISST har vi pizzor i USA :-)) MASSOR av sorter. Men inga, inga slår svennebananpizzorna. Brukar säga, att här i US kan man gå in varsomhelst och ta en hamburgare och den är TOP OF THE LINE!! Hemma kan man gå in på vilken pizzeria som helst och de är TOP OF THE LINE!! OCH för att inte tala om pizzasalladen!!! Har försökt göra den, men lyckas icke.
Så här, blott Sverige svenska pizzor har.
Det närmaste jag kommer en äkta svennepizza här är om jag går på Vapiano (som fö är tyskt, men de har italiensk mat. Finns flera Vapiano-restauranger i Sthlm). Vapiano har tunna, fina och supergoda pizzor. MEN, Sverige står i en klass för sig!!
:-)
Annika: skulle kunna äta en pizza nu i denna stund :) har heller aldrig lyckats göra pizzasallad hemma.
Skicka en kommentar