Påskafton

En lång dag idag, snarare än igår. Mycket mera lång-lördag än påskafton.

Jag hade närapå tänkt hoppa över påsken iår förutom att mumsa på innehållet i mammas låda, men hoppet om att kanske, kanske få vara ledig imorgon ger mej tillräckligt med energi för att inhandla ett litet påskägg till maken och ett stort fång med gula tulpaner. Folk är nästan lika köpgalna idag som på julafton och det är trångt på stan vilket jag inte tycker särskilt mycket om i vanliga fall, än mindre när man försöker parera med någon som är rörelsehindrad med förståndshandikapp. Inne på McDonalds håller jag nästan på att tappa tålamodet när personen ifråga börjar gå tillbaka mot kassan istället för till det enda lediga bordet som det varit ytterst svårt att krånga sej fram till, och jag utbrister "nejmen vart ska du nu" och suckar ljudlöst inom mej och ser bilder av ketchup som sprätter och barn som tappar brickorna med Happy Meal och CocaCola på golvet och brutna ben och oändliga högar av pappersarbete för mej. "Jag ska hämta ett sugrör åt dej!", svarar hon, och då kan man inte säga någonting mera, den ljudlösa sucken pyser ut genom öronen och jag blir varm igen. Inga ben brutna, ytterst få ketchupfläckar.

Det är på väg hem jag stannar och köper tulpanerna, på mitt gamla Tesco. När jag packar säger kassörskan att hon tror att jag helt säkert är antingen kock eller sjuksköterska, eftersom jag lindar in kycklingen i en påse och lägger diskmedlet separat, och grönsakerna och brödet i en annan och är mathygienisk i största allmänhet. Jag säger att jag är nånting däremellan.

När jag väntar på bussen vid sex-tiden ser jag polisbussar som åker fram och tillbaka och är beredda på att folk ska bli odrägliga. Nästan alla studenter är borta hos familjen på påsklovet och kvar i stan är de riktiga Sheffield-borna och en och annan asiatisk utbytesstudent som har för långt hem. De riktiga Sheffield-borna är på pickalurven redan och struntar totalt i vad som är inne att ha på sej. Det är skyhöga klackar och neonfärger och ljusblå mascara och mintgrön ögonskugga för damerna, jeans och skjorta för herrarna. Idag ska det festas, imorrn ska det letas ägg med barnbarnen.

Påskdagen här har samma stämning som juldagen - alla affärer är stängda, gatorna tomma. Ungefär som en långfredag på 50-talet. Det är en sådan där öde och underlig dag när alla människor verkar vara hemma, de flesta hos varandra. Då är det konstigt att vara på en ö helt utan släkt. Å andra sidan hade det varit ännu konstigare att vara i ett land med släkt utan släkt.

Hela vägen hem nynnar jag på Eleanor Rigby.


Ikväll pustar jag ut efter en vansinnigt utsugande vecka. Maken är på mässor som avlöser varandra och snart börjar vakan, the Easter Vigil. Jag har min egen vaka, jag är så trött att jag inte ens orkar resa mej och tända lampan i rummet där jag sitter, än mindre hålla ögonen öppna bland en massa symboler och böner jag inte kan. Gudtjänst är ännu något som känns konstigt på engelska. Och att prata med djur. (Vi mötte en katt haromdagen. Nazdar, sa maken. Hej lilla kissen, sa jag. Mjau, sa katten.) Jag minns en gång när jag råkade blåsa ut Guds ande i kapellet långt efter vakan eftersom jag tyckte det var en brandfara innan maken sa till mej. Ingen märkte någonting. Det är en typisk anledning till att jag inte är katolik. Jag är ingen mystiker, jag vill inte ha några symboler. Anden är ju överallt. I det lilla ljus jag har.

Nu ska jag äta stir fry och titta på mina tulpaner.