tisdag 25 juli 2017
Barndomen
Jag står länge och pysslar med ärtskidorna en morgon och jag slungas tillbaka så häftigt att jag blir alldeles överrumplad till morfars grönsaksland och en ålder på kanske sju. Jag öppnar varje skida försiktigt, äter alla ärtorna inuti och sen blir skidan en liten båt för älvor och annat småfolk. Timmar försvinner i denna lek, denna andevärld som jag var så nära och fortfarande på något underligt vis har tillgång till ibland. Jag minns, jag minns så väl hur det var att vara barn. En fin känsla.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Tänk så fort man försflyttas i tiden av olika saker, dofter eller musik! Det är härligt! Själv minns jag inte ärtor i samma anda som du - mer som illgröna konserverade, som jag ogillade starkt!
Jag älskade ärtor också, de färska och de fina skidorna, det var mina favoriter i morfars (pappas) land förutom alla vinbär, krusbär och hallon:-), körsbärsträden var underbara också. Tänker mer på allt som det var och försöker att inte se när jag åker förbi där, många fler har reagerat på hur man kan förstöra en så vacker trädgård, ja huset med, brukar titta år andra hållet nu, bäst så. Men de fina minnena finns inom en.
Ruta ett: det låter lite som engelska ärtor :)
Mamma: Ja, det huset hade jag gärna haft.
Skicka en kommentar