Igår kunde jag inte sova, fast jag verkligen borde, jag var uppe smärtsamt tidigt idag. Men istället låg jag och funderade och klappade katten. Hon hoppade som vanligt efter mej uppför trappan - ser alltid så rolig ut då, det är höga trappsteg och hon skuttar jämfota som en kanin - och la sej tillrätta på sin röda filt. Hon somnade inte, hon heller, utan låg och sneglade på mej. Man såg bara själva pupillen, för det var såpass skumt i rummet. När jag tittar tillbaka en stund så tycker jag mej ana någonting av kattens väsen därinne i blicken, någonting av detta att vara Katt. Hon är inte bara min lite lata, bekväma, småskröpliga kisse utan jag ser också en ljudlös jägare, en sån som kan ta livet av en fågel eller fisk eller liten mus på ett ögonblick, ett graciöst och vildsint djur som sover med ett öga öppet. Så undrar jag, när hon möter min blick, vad hon ser där i mitt öga? Vet hon om att jag är en människa? I sådana fall, hur vet hon det? Vad är mitt väsen? Kanske vet hon någonting om det, som jag inte vet själv?
Maken kommer in och luktar pannkakor och kissen får genast tillbaka sin vanliga godmodiga öppna blick, sätter sej upp och guppar med nosen så hela huvudet rör sej och är helt fokuserad på enbart detta om pannkakor kan vara någonting som en katt kan tycka om. Vårt lilla filosofiska möte är över. Men jag undrar ändå, och det tar långt tid innan jag somnar. Googlar man på how does a cat perceive a human? får man upp många intressanta artiklar men klokare blir man inte. Och vad innebär det egentligen att vara människa? Google har här tråkigare svar jämfört med katterna. Typ att vi går upprätt på två ben och kan skriva och bygga skyskrapor. Sedan många träffar angående att vara mänsklig i betydelsen att fela, eller som en ursäkt för att man inte är perfekt. Och förstås fakta om hur vi är den farligaste varelsen på jorden. Inget vidare alltså. Jag hoppas att det är någonting annat hon ser i min blick, katten.
Om det är någon som anser sej ha svaret på om katten vet att jag är en människa, dela gärna med er. Eller förstås, svaret på gåtan vad det innebär att vara människa. 70 år efter andra världskriget och dagar efter det, visserligen ratade, förslaget att göra det olagligt att hjälpa en fattig, är det kanske en alldeles väldigt viktig fråga att ställa sej.
5 kommentarer:
Mycket intressant skrivet! Och fattigdom finns där människan finns över hela vår värld även om vi här sett så lite av den i nutid i Sverige, förr var svenskar fattiga på samma sätt som de som nu sitter i kylan direkt på marken. Och i beroendeställning till dem som hade makten. Jag nämnde det igår i en kommentar att de satt där i snökylan, idag hade de två fått varsin lastpall att sitta på. Jag tror i alla fall att någon gett dem dessa.
Och undrar som sagt vad katten tänker.
Katten skulle nog iallafall inte komma på att det skulle vara kriminellt att hjälpa en annan katt :)
Man kan ju undra ibland eller ofta, om människan är så särskilt klok. Bland djuren är nog procenten omvänd;-)
Att titta in i en katts blick är som att se in i ett spädbarns. En outgrundlig och vis blick som säger: Jag vet nåt om dig...
Ruta ett: ja, fascinerande! En hunds blick är något helt annat. Tillgiven på ett helt annat sätt.
Skicka en kommentar