Så går året, 2014, mot sitt slut. Framför allt tänker jag på, såhär i dessa tider när man ägnar sej åt att tänka på det gångna året, att det var året då vi såg hundra år tillbaka och mindes 1914. Mindes det krig som började då och alla krig sedan dess. Så många utställningar och ceremonier. Så många vallmoblommor. Som så mycket annat som är för stort att begripa när man bara hör höga dödssiffror, så kan någonting bli mer verkligt när man ser en siffra såhär, som 1222. 1222 män från Sheffield dog i andra världskriget. Barn och barnbarn och nutida kollegor lägger fortfarande kransar av vallmo här och vid alla andra monument, det finns så många. På många sätt har det varit ett deprimerande år. Att vi ska lära oss något av vår historia känns alltmer hopplöst. Om hundra år till, vad ska de säga då om oss?
2 kommentarer:
Det är vackert det att ta sig tid att minnas. Men deprimerande samtidigt och att det verkar så hopplöst till en ljusare framtid. I serien jag ser från BBC framstår allt så klart, spelar ingen roll var i världen så är galenskapen lika stor. Och pågår och pågått alltid. Människor drabbas så oerhört idag, och varför pågår allt detta kan vi fråga. Och så finns dessa som gör ofattbart gott, som ser sin nästa som sig själv.
Det är iallafall bra att vi slipper ett nyval som nog gjort saker ännu värre. Här i England växer de gröna mer än de högerextrema, vilket är något iallafall.
Skicka en kommentar