Sheffield revisited

Det tog fem år, sen hände det. Det var som att öppna ett rum som varit stängt länge men helt välbekant. Det kändes fint att vara tillbaka och fint att denna gång veta vad jag åker hem till. Livet här var i ett helt annat tempo och jag landar i att tänka att man kan ha väldigt olika sidor och perioder i livet som ändå passar en väldigt bra. Jag känner mig som person mer hemma här, mer vanlig här. Det är en fin känsla, den som fick mig att komma hit från första början. Det gör inget. Det gör faktiskt inget. Livet kan få skava lite mer i Sverige utan att det gör ont.

Alla pratar om covid och Brexit fortfarande. Två stora händelser som skakat om, mer än vad vi kanske kan förstå konsekvenserna av ännu. 

Men fårhedarna är sig lika. Språket lika slingrigt, kreativt och varmt. Det regnade nästan hela vistelsen och söndagsmiddagen var precis som vanligt, med en stor och seg Yorkshire pudding.

Magisk sommar

Denna sommar är den idyll jag längtade hem till. Det är soligt, ljust, ganska myggfritt och massor av fågelsång. Morgondopp, kvällsbad och nattplask. Tystnad och sovmorgnar.

Splittrat hjärta

Det är många saker som är svårt med att ha hjärtat på flera platser.

Framför allt är jag tacksam. Jag hann flytta innan pandemin och innan den ökade oron i Europa. Jag har vänner kvar i Sverige som jag återupptog kontakten med som om vi var 16 år igen och ingen tid flytit sedan dess. Mina föräldrar är kvar och jag känner mig hemma här. Ganska hemma här.

Det är saker som skär i hjärtat. De första snödropparna i Botanical gardens. Krokusfälten på de viktorianska kyrkogårdarna. The wit, the words, the banter. Att jag inte träffat en av mina närmsta vänners barn. Mitt smala tegelhus. Pubarna och sorlet. Att inget behövde vara perfekt. Att det fanns höjd och utrymme. I samtal, i samarbete. Humor och omtänksamhet. Frihet. Utmaningar.

Nåja, ute i skogen kan man någorlunda vara sig själv. Men inte självklart, och inte att dela livet helt och fullt med människor omkring. 

Det är konstigt, men de dagar som solen lyser igen och våren nalkas, de dagar livet är som allra bäst, då saknar jag Sheffield så att det skär igenom hela kroppen.

Vargavinter

 Det är en lång vinter denna gång. Jag trodde den var över, men det har kommit rejält med snö och minusgraderna är på väg. Dock är ljuset tillbaka! Idag var det enormt vackert ute i skogen och nere vid sjön. Jag lapade i mig sol som en katt. Det är svårt att tro att jag ska hoppa i och bada om några månader. För vår måste det väl ändå bli även i år?

Ett återfall

 Hur många kan läsa här fortfarande? Någon kanske. Tre år har gått sen jag skrev mitt farväl-inlägg. Det har börjat klia i skrivarådran igen och det är fint att ha lite distans till all turbulens i samband med min flytt hem.

Jag har hittat hem på många sätt och känner mig så glad och tacksam för det. Det är svårt att våga släppa taget, och jag tänker fortfarande på England varje dag. Men jag är hemma med ett lugn och en stabilitet i tillvaron som jag längtat länge efter och knappt vågade tro på.

Nu bor jag i skogen och har tid och ro att känna efter vad jag vill, och sedan faktiskt följa det.

Goodbye

Jag tror det blir så helt enkelt, farväl när det gäller denna blogg. Jag tänker fortsätta läsa hos er som jag brukar och kommentera men hos denna efter 10 år tycker jag det räcker.

Det var kul att starta den och det var kul att skriva om vägen hem, och det har jag gjort nu. Annars så är det så mycket minnen av England som jag inte orkar med.

Bloggen gav mej ett fokus och ett utlopp för min lust att skriva och fotografera. Den gav även en viss struktur i en ofta helt ostrukturerad vardag. Sen jag flyttade till Sverige har jag inte rört min kamera. Några långa ensamma dagar har jag inte heller haft. Jag har helt enkelt inte samma behov av detta forum mer.

Tack, säger jag bara! Tack till alla er som läst.

Fint ställe

Hit vill jag åka igen! Eller nästan att här skulle jag kunna bo.