Mänskliga relationer

Ännu en stressig vecka är närapå förbi. Jag har haft huvudvärk hela veckan och varit nästan outhärdligt trött, muttrat och klagat en hel del, skällt lite grann, haft obekväma möten, blivit irriterad, gnällt mer än lovligt, sagt nej lite för ofta och diskuterat hätskt vid ett flertal tillfällen. Och trots allt, när jag rensar i jobbmobilens alla meddelenden, så är nästa alla hurtiga, trevliga och artiga svar från folk som säger 'javisst!', 'tack!' och 'inga problem'. Och svar från mej som tackar tillbaka. Så kanske är det bestående intrycket från denna vecka inte alls så nedslåede egentligen. Stressen är förmodligen mer pressande för mej personligen än vad jag visar utåt. Och glad blir jag verkligen, när folk är positiva, särskilt när jag inte orkar vara det själv.

Igår när jag var tvungen att skynda upp till sjukhuset tidigt på morgonen innan dagens första möte för ett blodprov var jag så trött och hungrig och yr att jag var tvungen att sitta kvar lite i stolen. -Åh vad bra, sa sjuksköterskan, det är så skönt när folk svimmar lite grand, då hinner ju jag ta en liten paus! Vill du ha vatten? frågar hon sen, och hämtar vattnet samtidigt som hon fortsätter att prata oupphörligt och undrar om jag inte hade hunnit äta frukost, och det hade jag inte säger jag. -Då kan man ju bli lite yr, säger hon, men personligen är det bättre om folk inte äter så mycket ifall dom skulle spy i stolen, det blir lite krångligt. Och jag tänker lite lätt grön i ansiktet att just spyor kanske inte var ett så pedagogiskt ämne att ta upp, men hon pratar vidare och säger att igår hade hon en tant som var jätterädd för att ta blodprov, och det enda som hjälpte var om hon lekte att hon var en skrattmås och sjuksköterskan fick leka att hon sprang på stranden och ropade 'bajsa inte på mej!'. Åt detta skrattar hon länge. Jag berättar att på det andra sjukhuset dit jag vanligtvis går för att ta blodprov så är det en sjuksköterska som brukar vara där som brukar se till att hon får ta hand om mej så att hon kan sjunga för mej för att avleda min uppmärksamhet. Åt detta skrattar vi lite till. Och sen, ja, sen mår jag helt bra faktiskt, köper en toastie fylld med skinka och ost hos det traditionella kafeet precis vid kontoret och startar dagen.

Sånt piggar upp - människor som kan se det positiva i saker och ting. Och vissheten att det inte alltid är upp till mej att göra det.