Nu har jag sett den iallafall. Filmen som fått så dåliga recensioner att jag ett tag tänkte skippa den eftersom den kanske skulle förstöra mina goda och glada minnen av serien - jag älskade serien.
Men filmen är ju bra! Rolig, huvudet på spiken ibland, måhända lite pinsam (karaokescenen fick mej att vrida mej i biostolen och kika ner i godispåsen) med mycket snubbel och ramlande ner från en kamel, men det gör väl inget! Ingen går väl och tittar på Sex and the City för att få en djupare insikt om det mänskliga lidandet?
Jag tycker Carrie är fantastisk, jag har ännu inte tröttnat på Mr Big och 'the terrible two's', vanligen syftande på skrikiga tvååringar men här illustration för ett två-årigt äktenskap och problemet med 'gnistan' och TV i sovrummet - klyschigt, javisst, men också träffande just därför. Det hör till saken att jag älskar schlager, det kanske hjälper.
Visst är det lite underligt och snudd på rasistiskt med damernas kommentarer om burkor och arabisk kultur, de hade kanske kunnat skippa semestern, men lite roligt är det när Charlotte försöker gå i högklackat i öknen.
Jag funderar lite på varför så många är så himla upprörda över den här filmen, det går ju en sån ofantlig mängd annan skit på bio så vad är det som är så förkastligt med just Sex and the City?
Jag tror det har att göra med Anna Anka-effekten: Det har blivit oerhört trendigt samtidigt som provokativt att vara hemmafru, klaga över att barnen är jobbiga fast man har barnflicka och klä sej i märkeskläder. Förutom Miranda som väljer familjen framför toppadvokatjobbet så finns det numera både norska och svenska Hollywoodfruar. Man ska oja och klaga över dessa. Tittarsiffrorna är höga. Men egentligen, kan det vara så, är man lite avundsjuk? Är det pinsamt kanske att både Mirandas karriär vs familj-problem, Carrie's längtan efter att vara som hon var innan äktenskapet, Samanthas örtberoende för att lindra klimakterievallningarna och Charlotte's gråtande i skafferiet när båda ungarna skriker är en sann bild av oss moderna och fria kvinnor? Det är inte skildrat med nån subtil känsla eller intelligent symbolik, det är ganska vulgärt och ytligt, men spelar det så stor roll om poängen är densamma?
Jag undrar om det inte är där skon klämmer. Sen kan man klaga på produktplacering och opraktiska kläder hur mycket man vill.
Undrar om det är nåt för pappa?:-) Kanske Siv och jag ska gå istället, lite kul med de där "tanterna" tycker jag med, de är väl snart i 50-årsåldern men gör allt med rätt mycket humor, de är säkert rätt medvetna om hur livet är (på privata planet) men man kan ju göra något kul för det.
SvaraRadera