In se name of se fatter, se son and se holy spirit.
En 83-åring med stark tysk brytning utanför Westminster Cathedral i London välsignar en publik av tusentals jublande ungdomar.
I svensk press, förutom en notis om att påven utsatts för terrorhot, skrivs ingenting, inte ens i kristna tidningen Dagen. BBC och the Guardian har påvens besök som en toppnyhet. Sky visar mässan som 'Breaking News'.
Är det det? Är det breaking news? Påven bad om ursäkt för de 'onämnbara synder' som begåtts av kyrkans män mot barn. BBC direktsänder mässan och kommentatorerna rapporterar förtjust vilket varmt mottagande påven fått. Samtidigt startar den sekulära protestmarchen i city.
I svenska tidningar står det istället om vår nya version av Ian och Bert högst upp på sidan. Om Feministiskt Initativ står det ingenting. När jag söker på engelska google 'the Swedish Election' blir första träffen en artikel om ovan nämnda parti och sitationen i Malmö: The local paper in Malmö, the country's third-largest city, publishes a Google Map marking all the shootings in the city – there have been 46 this year, though no one has been killed. What on earth is going on in this tranquil, ordered and progressive country? frågar sej journalisten.
Landsbygdssverige liknas i artikeln vid småstads-USA, där extremistiska åsikter frodas och det inte finns någon att nöta fördomarna mot - utanförskapet är stort och avståndet till huvudstaden är så långt att det känns exotiskt. Sverige har blivit mer likt Texas än smältdegels-New York.
En annan journalist i artikeln intervjuas: Sweden is still an extremely conformist, authoritarian society, where opinion formers and politicians move together like a shoal of herring. The whole shoal can change direction in a flash, but not one herring dares swim anywhere on its own.
Gudrun Schyman är iallafall en outsider sill. Men eftersom hon överhuvudtaget inte släpps in i stimmet, verkar det som om hennes ansträngningar att simma motströms inte ens märks.
Påven menar att den moderna människans oförmögenhet att tro på en absolut sanning, en absolut moral, är det största problemet. Hur ska vi veta vad som är rätt och fel när allting är relativt och vrids och vänds på?
Maken frågade om jag ville följa med till Birmingham imorgon och bli välsignad av påven, men det ville jag inte. Jag vet inte vilken publik jag skulle känna mej mest hemma i, den som kritiserar påvens åsikter om lika rättigheter för alla, kvinnliga präster och abort, eller den som vill öppna sitt hjärta för guds välsignelse. Jag har en känsla av att jag skulle bli en ensam sill.
Och ändå, hemma i mitt eget kök, när jag hörde påvens välsignelse med tysk brytning, kände jag en underlig känsla av värme.
Världen är synnerligen svår att få ihop, men trots alla motstridiga känslor och åsikter så är 83-åringens välsignelse det mest vettiga jag hört och läst idag. Och dessutom, när jag tänker med hjärtat, är jag mycket nöjd med den röst jag redan lagt på FI.
2 kommentarer:
Vad jag tycker att du här härlig Anna. En annorlunda människa, en sill som simmar fritt, det tror jag.
Det räcker om värmen och välsignelser når in i köket tror jag. Läser Om Desmond Tutu och Mpho Tutu, dottern, de har skrivit en bok tillsammans.
De säger godhet är normalt. Ondska är avvikande. Och hävdar att människan är god, det är själva kärnan i oss, och de har erfarenheter som få av hårresande ondska i sitt hemland Sydafrika. Men ingen nåd är billig även om den beskrivs som gränslös, och ingen godhet är lättsinnig även om den är ovillkorad. Och ingen förnekelse av ondskan utan att möta den rätt upp och ned så den inte får sista ordet. Godhet är vaksamhet och medvetna val.
Små misstag slår rot vid upprepning så gör också goda vanor! Och framhåller att vi inte är några pjäser i Guds spelplan utan har ansvar för våra liv. Läst lite om påvebesöket, såg han var så nära er nu, jag tror jag nöjt mig med välsignelserna i köket också, till en del förstår jag maken att dela detta men jag förstår dig lika bra:-)puss säger den diplomatiska svärmodern;-)
Skicka en kommentar