This time you gave me a mountain

Vilken månad ... Som om det inte vore tillräckligt deprimerande att finnas till i november rent generellt med mörker och kyla så har det också varit månaden då vi tänker tillbaka på Paris, Trump har vunnit valet tvärsöver Atlanten och Brexit fortsätter att förbrylla på alla möjliga sätt. Det känns tungt. Det har varit uppförsbacke väldigt länge, men nu har vi kommit till ett berg.



Det har varit många långa dagar på jobbet, sena kvällar, tidiga mornar och ingen riktig tid för återhämtning. Jag är ändå glad att vi är ett så bra gäng på jobbet. Vi förbereder lite julpartyn, jultröjedagar, olika insamlingar till välgörenhet och har överhuvudtaget en fin sammanhållning.

Det var också mysigt att träffa mamma även om vi inte hann få så mycket tid tillsammans denna gång. Några ljusglimtar har det iallafall varit i november. Men på det stora hela, vilket mörker.

En kall solig höstdag

Hösten är i sin sista fas. Löven kommer snart vara borta och även fast solen skiner så är det riktigt kallt, så det biter i näsan och kinderna. Jag tycker att man kan se det på bilderna, det där kalla ljuset. Det har liksom kämpat sej fram och når inte riktigt ut innan det dras bort igen.

Drivor av löv på marken

Tomt på the bowling green

Höstskymning i Millhouses Park

Jag jagar skiftningarna i ljuset innan mörkret faller helt och blir kompakt och ogästvänligt. Det finns ett ögonblick mellan solens sista gyllene strålar och det typiska blå skymningsljuset som är helt genomskinligt. Inga färger. Det är som en port på något sätt. Mittemellan, svartvitt. Jag är så fängslad av det ögonblicket. Denna gång hann jag få med det på några foton.

Här skymtar vi det sista av solen

Nu är det speciella ljuset nära

Här är det! Så svårt att fånga men vattnet hjälpte till.

Svartvitt. Nyss var himlen rosa, om någon minut ska det vara ett blått sken över alltsammans.

Det blå ljuset är på väg ...

Blå skymning

Min trädgård i november

Nu dröjer det inte länge innan buskarna står helt kala tror jag och de orangea bären blir röda. De blå blommorna vägrar ge upp, det gör mej så glad. Plötsligt har en ny tittat upp och tror att det är sommar.

När det är som vackrast

En promenad som ger näring åt själen ... Solen och alla färgerna. Ljuvligt.

Höstens dagar

Höstens dagar äro genomskinliga
och målade på skogens gyllne grund...
Höstens dagar le åt hela världen.
Det är så skönt att somna utan önskan,
mätt på blommorna och trött på grönskan,
med vinets röda krans vid huvudgärden...
Höstens dag har ingen längtan mer,
dess fingrar äro obevekligt kalla,
i sina drömmar överallt den ser,
hur vita flingor oupphörligt falla...

Edith Södergran